Såld!

Nu var det länge sen jag skrev. Vi köpte huset i Glömsta i början av maj och sen satte karusellen igång. Två dagar senare efter köpet skrev vi på ett mäklarkontrakt med Svensk fastighetsförmedling. Några dagar senare var fotografen här och tio dagar senare hade vi två visningar efter varandra. På den första visningen söndageftermiddag kom 8 barnfamiljer och på måndagskvällen när det ösregnade kom en 70-årig tant från Östermalm. Första budet lades på måndagseftermiddagen och det var på utgångspriset. Efter andra visningen var det tyst ett tag, sen ringde mäklaren och undrade om vi kunde ha en privat visning för ett par från Västerås? De hade missat visningarna och jag sa ja. Någon timme senare kommer ett till bud med en rejäl höjning från en ny budare och Västeråsborna ville också vara med på den nivån innan de ens hade sett huset. Då dunkade budare nr 2 till med 50.000 till och huset blev deras samma kväll. Västeråsborna blev besvikna men både jag och Fredrik kände oss nöjda. Så nu är huset sålt till en barnfamilj. Det gick smidigare än vad jag trodde att det skulle göra. I helgen var det Stockholm Marathon och Fredrik skulle springa för första gången. Han hade inte tränat några längre sträckor så han visste inte hur det skulle gå på slutet, men han kom i mål. Jag är så stolt över min fina man som kämpar. Jag borde följa hans exempel och bli lika målinriktad, men jag känner mig distraherad. I söndags var det Isas tur att springa, det är tredje gången hon gör det, men åren innan har hon fått springa med en förälder. Hon var taggad och inte alls nervös innan start. Vi och hennes hejarklack hade spridit ut sig kring hela banan för att heja. Fredrik släppte henne vid starten, farmor och farfar stod vid vätskekontrollen, Johan och Ingela vid mållinjen och jag stod efter målet med barnvagnen. Vi var jätteimpade allihopa då hon verkligen gav järnet. Hon orkade nästan hela vägen och saktade ner en gång. Tiden blev 8 min och 5 sek. Hon är så duktig och driven vår lilla gumma. Hon vill börja på alla olika sporter, de hon har pratat är tennis, badminton och basket. Hon är ju lång så basket kanske är nåt =). Ebba är en riktig busunge nuförtiden. Ända sen Anton kom har hon gått in i en fas när hon inte lyssnar på oss utan testar gärna våra gränser, mest pappas. Förr kunde jag bara ge henne en blick om hon var ute på hal is. Men nu får man använda mer än så, blickar och rösten. Det är svårt för att hon är så ruskigt charmig men jag vet att jag gör henne en björntjänst om jag inte visar henne vart gränsen går och vem som bestämmer. Hon vet när hon gör fel och hon kommer självmant och ber om ursäkt efteråt. Gullisen! Det är ju normalt beteende när det kommer in en ny familjemedlem och det är faser som barnen växer av. Nu ska jag ge Anton mat.