Vi fick en tidig tid att komma till sjukhuset. Kl 07.10 skulle vi till avdelningen för kejsarsnitt. Kl 06.00 kom min bror Johan och hämtade Isa och Ebba, de skulle sova hos dem i Sollentuna en natt. Isa var nervös att sova borta så hon vaknade kl 03.00. Då vaknade även vi. Jag var också rätt nervös och pirrig. Innan vi åkte till SöS var jag tvungen att fasta samt duscha två gånger, en gång kvällen före och en på morgonen. Sen tog vi bilen till SÖS, vi var mycket förväntansfulla. När vi kom dit fick vi gå in och byta om på en gång. Fredrik försökte hitta en parkeringsplats så han kom lite senare. Efter vi hade klätt på oss snygga operationskläder och tagit Alvedon fick vi gå ner till operationssalen, där träffade vi kring 8 människor som skulle hjälpa till med vår pojke. Alla är alltid lika trevliga och den här gången var jag väldigt spänd. Jag tyckte att ryggmärgsbedövningen kändes väldigt mycket och hjärtat bankade snabbt och högt. När bedövningen hade kickat in började de att dra ut honom. Sen säger en sköterska att nu är han ute, men jag hörde inget skrik. Jag hann tänka väldigt mycket innan han till slut pep till och sen kom världens skrik.
Vilken lättnad!! Å tårarna rann nerför kinderna. Han var så perfekt och lik sina systrar som nyfödd. Tio fingrar och tio tår. Mörkt hår och en jättesöt pussmun.
Sen blev jag ihopsydd och vi fick åka till uppvaket. Anton var helt slut och bara sov. När jag började känna mina tår igen fick vi åka till avd 73. Där fick vi ett familjerum, tack och lov och Fredrik tog hand om mig på bästa sätt. Första dygnet sov Fredrik med mig och andra dygnet åkte han och hämtade tjejerna hos Johan.
På fredagen kom farmor Jill, Fredrik och tjejerna och träffade Anton. Det var helt overkligt. Ebba såg helt chockad ut, men båda blev glada. Vi bestämde oss för att tilltalsnamnet skulle vara Anton, fint namn efter gammelfarfar, Richard som mellannamn eftersom alla män på Fredrik och min sida har det som andra namn, Ebba och Isa ville ha med Lucas så då får han heta det i tredje namn.
Sen blev jag väldigt trött och tjejerna och pappa åkte hem. Den här gången har det tagit längre tid att komma tillbaka efter operationen, det är inte så konstigt iof. Jag är i alla fall en mycket stolt trebarnsmamma och jag är stolt över Fredrik som tar hand om mig och hemmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar